Först ut i år var regionpresidenten för Madrid, Cristina Cifuentes.
Hon avslöjades för fusk med sin magisterexamen. Ett CV med en hög akademisk examen är ju en stark merit på arbetsmarknaden. Även inom politiken. Cifuentes hade ljugit om sina forskningsmeriter och tvingades avgå i våras.
I september fick hon sällskap av hälsominister Carmen Montón i Pedro Sánchez just nybildade socialdemokratiska regering. Hennes brott mot den akademiska disciplinen var att kopiera andras forskning och därefter infoga slutsatserna i sin avhandling. Utan att ange sina källor.
Och inte blev det bättre att hon skyllde ifrån sig.
Sedan rullade den akademiska skandalen vidare. Nu mot de verkliga höjdarna.
Självaste premiärminister Pedro Sánchez´ doktorstitel blev ifrågasatt. Hans avhandling skulle enligt grävande journalister åtminstone till en del ha skrivits av forskande kompisar. Forskningens etik kräver att andras tankar åtminstone får plats i en fotnot.
Men så var inte fallet här.
Och Sánchez främste opponent i parlamentet, Partido Populars nyvalde ledare Pablo Casado, har varit misstänkt för fusk med sin masterexamen. Trots indicier är han friad av Högsta domstolen.
Nu vädras missnöje och misstro bland forskare, som saknar anknytning hos det politiska etablissemanget. De protesterar mot den särbehandling, som de folkvalda har fått hos vissa universitet.
Universitetens rykte skamfilas.
