Det är tidig decembermorgon när solens första värmande strålar når mitt ansikte på den milslånga sandstranden i Alcúdia.
Och bukten, den ligger blank som ett nybonat golv.
Det är något märkligt som händer varje gång jag kommer hit och går ut på stranden.
Inte sällan känner jag att mitt ansikte spricker upp i ett varmt leende, som om det är en kär gammal vän jag möter. Och det är det förstås, jag har varit här ett 25-tal gånger så visst kan man säga att det är en kär vän jag möter.
Det är en kraftfull vän dessutom. Den här stranden och havet har betytt mycket för mig genom åren och är en av anledningarna att jag återvänder hit om och om igen.
Jag tar min promenad bort till den lilla pinjelunden. Där ställer jag mig och bara njuter, låter liksom ögat få sitt.
På återvägen till hotellet slår jag mig ner på restaurangen Playero och tar ”café con leche” i solskenet med tårna nerstuckna i den mjuka och lena sanden.
Väl tillbaka på stranden nedanför hotellet, går jag ut på hotellets långa brygga. Ett fiskstim drar lojt förbi i vattnet och en bit bort har hägern precis satt sig.
Mjuka blanka vågor rullar långsamt in mot stranden, en och en. Finns en rofylldhet över vågorna idag. Njuter och ler över ännu en stund vid havet. Fyra veckors vistelse ligger framför mig.
Jag är ”hemma” i mitt Alcúdia.
Text o foto: Märta-Stina Eriksson.
Driver sedan flera år Firma Märta-Stina med verksamhet som personalutvecklare, mentor och coach. Är dessutom en sann Mallorcafantast som besöker ön 2 – 3 gånger per år.
